Cantargias starka fas II kliniska resultat med nadunolimab vid bukspottkörtelcancer publicerade i Clinical Cancer Research
Cantargia (Cantargia AB; Nasdaq Stockholm: CANTA) meddelade idag publiceringen av resultat från nadunolimab (CAN04) kombinationsterapi vid avancerad/metastaserad bukspottkörtelcancer (PDAC) i den vetenskapliga tidskriften Clinical Cancer Research, en tidskrift från American Association for Cancer Research. Effekten hos de 73 behandlade patienterna var bättre än förväntat med endast cellgifter, baserat på historiska data. Starkast effekt observerades hos patienter med höga tumörnivåer av nadunolimabs måltavla IL1RAP, med medianöverlevnad på 14,2 månader. Säkerheten var acceptabel och dessutom noterades att nivån av neuropati var mycket lägre än förväntat från enbart kemoterapi, vilket tyder på en skyddande effekt av nadunolimab.
"Effektresultaten och den observerade neuroprotektiva effekten av nadunolimab är helt klart spännande. Vi är stolta över denna publikation i en av de ledande onkologiska tidskrifterna och ser fram emot den ökade synligheten och kommande steg i utvecklingen av nadunolimab," säger Göran Forsberg, VD för Cantargia.
Patienter med metastaserande PDAC har en dålig prognos med mindre än 5 % överlevnad efter 5 år. Den fibrotiska inflammatoriska mikromiljön som kännetecknar bukspottkörtelcancer har ett stroma infiltrerat av cancerassocierade fibroblaster och immunceller, vilket skapar en miljö som involverar uppreglering av IL1RAP och tumörfrämjande IL-1-signalering med tillhörande nedströms cytokiner som driver tumörtillväxt. Nadunolimab kombinerar blockad av IL-1-signalvägen genom IL1RAP-hämning med en uttalad ADCC-aktivitet.
I CANFOUR-studien behandlades 73 första-linjens bukspottskörtelcancerpatienter med nadunolimab och gemcitabin/nab-paklitaxel (GN). Medianöverlevnaden (OS) på 13,2 månader är längre än OS som rapporterats i fas 3-studier för enbart GN (8,5 - 9,2 månader), FOLFIRINOX (11,1 månader) eller NALIRIFOX (11,1 månader). I patienter med tillgängliga tumörbiopsier mättes IL1RAP-uttryck på tumörceller. Ett högt uttryck av IL1RAP korrelerade med bättre effektutfall inbegripet en median OS på 14,2 månader mot 10,6 månader för gruppen med låg IL1RAP (p=0,026; n=29 respektive 20). 1-års överlevnad i gruppen med högt IL1RAP var 67 % jämfört med 39 % för de patienter med låg nivå av IL1RAP. Kombination av nadunolimab och GN tolererades i allmänhet väl, dock med en ökad incidens av grad 3/4 neutropeni och febril neutropeni, såvida det inte förebyggdes med profylaktisk användning av tillväxtfaktor.
Det är noterbart att förekomsten av perifer neuropati var avsevärt lägre än förväntat vid cellgiftsbehandling. IL-1-driven inflammation spelar sannolikt en roll vid nab-paklitaxelinducerad neuropati. Endast en grad 3-händelse observerades och ett statistiskt signifikant (p=0,042) samband mellan dosnivå av nadunolimab och uppkomst av neuropati observerades. Dessa resultat tyder på att nadunolimab kan ge en skyddande effekt på utvecklingen av neuropati.
"Effekten och säkerhetsresultaten, särskilt den slående effekten för gruppen med högt IL1RAP samt den lägre än förväntade incidensen av svår neuropati framhäver potentialen hos nadunolimab som en cancerterapi som kan ge antitumöreffekter tillsammans med en skyddande effekt vid kombination med cellgifter. Dessa resultat motiverar ytterligare utveckling och vi ser fram emot kommande kliniska studier med målet att ge patienter med metastaserande bukspottkörtelcancer ett välbehövligt nytt behandlingsalternativ," säger Dominique Tersago, CMO för Cantargia.
Publikationen, med titeln “Efficacy and safety of the anti-IL1RAP antibody nadunolimab (CAN04) in combination with gemcitabine and nab-paclitaxel in advanced/metastatic pancreatic cancer”, av Van Cutsem et al, finns tillgänglig via tidskriftens hemsida Clinical Cancer Research | American Association for Cancer Research (aacrjournals.org) Artikeln kan även nås via en länk på Cantargias hemsida https://cantargia.com.
Referenser
Von Hoff et al, N Engl J Med 2013; Wainberg et al, Lancet 2023; Conroy et al, NEJM 2011
